Månan

Carl Michael Bellman

Det plär väl sällan gott betyda,

När folket sågs i månen gå:

Exempel kan man alltid få,

Som under dårhussticktet lyda;

Men rubbom ej der's tysta ro;

De må ju fritt på jorden bliva;

Jag tänker nu en dröm beskriva;

Om dem, som uti månen bo.

En sommardag min matta hydda

Från solens kvalm till skuggan gick,

Där ögat all sin hugnad fick,

Ty fälten stodo härligt prydda.

En förbild av de sällas prakt.

Min tanke snart från världen rycktes,

Mitt öga ned i dvalan trycktes,

Och sömnen föll med all sin makt.

En stund låg själen liksom kroppen,

Helt insövd, tanklös, kvävd och stum,

Det var så tyst i hennes rum,

Att av den stora tanke-troppen

Ej minsta förpost knysta tord'.

Men när ock regentinnan väcktes,

Dess muntra eld i blinken sträcktes,

Kring himlar, skyar, hav och jord.

Ett gräsligt larm i hela huset,

Fast kroppens vakter sovo än;

Nu tändes själens kraft igen,

URSKILJNINGSGÅVAN tände ljuset,

Och MINNETS packhus öppnat blev:

Dit gick hon först att allt beskåda,

Ett gammalt skräp i varje låda,

Av sagor, språk och tryckta brev.

Omdömets skull' i ordning sätta,

Men ljuset tycktes ej förslå;

Nej, sade själen, låt oss gå!

Ett lustspel viljom vi anrätta.

Kom Phantasie, och gör din flit,

Att hjärnans skådplats härligt pryda.

Comedianten måste lyda,

Och hela hopen gav sig dit.

Men himmel! Vem har sett dess maka,

All världen vändes upp och ned.

Här sågs en dvärg, som ryggen vred,

Så det i ben och senor knaka,

Blott för att bli som jätten stor;

Här kröp en reslig ned till jorden,

I hjärtat stolt, men mjuk i orden,

Att sättas se'n i högsta flor.

Som ljugnet sig bland molnen tränger,

Med en blixt i alla hörn;

Som uti luftens svalg en örn

Än hit, än dit, sig hastigt svänger:

Så flög mina tankar livligt om,

Hon tycks all jordens makt uppbåda,

Och utan skjuts hon fick beskåda,

Båd' Trosa, Prag, Paris och Rom.

Omsider jag i månen stanna:

Ack Clio, hjälp! Jag hisnar än;

Där gingo barn som gamla män

Med höga steg och rynkig panna,

Helt dryga i sin tunna luft:

Här sprungo folk för harar rädda,

Här gingo några präktigt klädda,

Som ägde sken av gott förnuft.

En gräslig hop med lärogossar,

Had' redan högst i luften gått,

Att utan grundval bygga slott;

Här såddes guld i gamla mossar,

Som skull' med liar skäras upp;

Av dvärgsnät gjordes skåp och vagnar,

Och diken fylldes upp med agnar,

Att hindra oceanens lopp.

Jag tänkte, här var gyllne tiden,

Som gamla skalder sjungit om;

En gubbe i det samma kom,

Vars nacke nog var mycket vriden,

Att se vad fordom hänt och skett,

Sen månen skops, till denna dagen;

På ryggen bar han sagors lagen,

Som första männskor hava gett.

Vårt månklot, sad' han, är beskrivit,

Som stått i många tusend år,

Då jord och solen ständigt går.

För vår skuld allting skapat blivit:

Ty utom oss ej männskor finns.

Tid-böckren har jag väl studerat,

och kungar, som hos oss regerat

Sen världsens början, jag nu minns.

Så gick han in i alla stater

I religion och värdslig lag;

Han visste i sin fulla dag,

Vad snillebragd och tappra dater,

Som detta folket allmänt har,

Hans lärdom mig i undran ställte,

Och tänk, att denna visdoms hjäte,

en mjölnare i månen var.

En annan straxt på honom stöter,

Manskapning, sad' han, gå din kos,

Som ingen slughet finnes hos.

Om dina sagor jag ej sköter,

Men skådar allt med egna ljus,

Vad nu och framdels sker och händer,

I alla byar, torp och länder,

Att vara stor Politicus.

Sex tungor han kring munnen hade,

Som gjorde tjänst för varsin gång:

Än syntes han så bred och lång,

Att skyn på hans hjässa lade:

Än liten som en dvärg han var;

Men synen tycktes mest att råda,

Att in i andras hjärtan skåda

Med nio-nitti' ögonpar.

Min herre, följ mig litet stycke

Kring månens fält, jag ödmjukt bad.

Hel munter han gick strax åstad;

Mitt ansikt föll uti hans tycke.

Vi vandra skogar, berg och slätt:

Där syntes djur som här på jorden,

Vars art var så förvandlad vorden,

Att jag snart ingen kände rätt.

En HÄST höll på att lära flyga,

och SPARVEN spändes för en plog,

Då OXEN, som densamma drog,

I RÄVENS gömslor ville smyga,

Som vor' hans slughet ganska stor:

Jag hörde ÅSNOR ljuvligt sjunga,

Och KRÅKAN med en högljudd tunga

Gå upp i lärkors sånge-chor.

Här var en alltför sällsynt blanning,

Av oförnuftigt djurevett:

En SKATA skrek allt ut för ett,

Med stora ord, om nit och sanning,

Och KATTAN segla likt en gås;

Här sprang en KALV i bredd med björnar,

Här flög en ANKA kapp med örnar,

Och fåret tycks på vargen brås.

En stor KALKONTUPP sig nu brösta,

Fast han ej ägde spik i vägg,

Med högljutt sorl med myndigt skägg,

Att alla hönsen överrösta:

Dess hjätemod jag undra på,

Som vingen ned i marken stötte;

Men när en årskalv honom mötte,

Gick han och skämdes i en vrå.

Nu äntlig jag min gubbe fråga:

Är allt i MÅNEN så förvänt?

Har ej naturen bättre känt

Vad vart ett djur skull' säkrast dåga?

Hur gör då männskor som här bo?

De äga ju förnuftig anda,

ATT EJ I ANDRAS VÄRV SIG BLANDA

OCH RUBBA ORDNING, FRID OCH RO.

Han hann ej svara, för'n vi sågo

En marknadsplats så männskorik,

Att knappt i Leipzig finns en slik:

De runt omkring på fälten lågo,

Att byta varor var om ann.

Ty utlänsk prakt dem ej förvilla,

Att nästans tro och samvet snilla,

Men hemgjort allt vad man där fann.

Dock dårskap du som vettet dårar,

Och snarast hop med snillen står,

Mån du i månen frälse får?

Ack! att min hand ej sanning sårar:

Ty drömmar bör ock ha sin rätt.

Jag tillstår, folket var märkvärdigt,

Till främmand' sysslor allt för färdigt,

Med djuren var på lika sätt.

SKOMAKARN steg på lärostolen,

Och SKRÄDDARN, som helt grundlärd var,

Av rättgångsbalken stycken skar.

En SMED såg fläckar uti solen,

Och smidde stjärnor liksom spik.

Ja, BONDEN själv var icke flater,

Att tadla stånd och potentater

I var en MÅNENS Republique.

O stora slughet, vett och snille!

Jag tänkte, här hög-scholan var

För all den lärdom världen har.

En KLOCKARDRÄNG bevisa ville,

All religion var lika god.

DANSMÄSTARN dömde efter tacten,

Om rikens fall och högsta makten,

Att vinna själv en ärestod.

Men löjligt var att här få höra,

EN KVINNOMÄNGD I VARJE HUS

Vid L'Ombre, The och litet snus,

Arméer ut i världen föra:

Det fästningsverket dugde ej;

Den staden borde nu belägras,

Och Generalens liv förvägras,

Om han till kriget sade nej.

Jag fråga: hur man kunde tåla,

Att folket sig i saker mängt,

Som Gud och männskor från dem stängt?

Uti Venedig plä'r man måla

Slikt förvett som grövsta brott.

Man strax en halvväxt gosse svara:

Rebell, rebell! Du står i fara

För slika ord, som ur dig dått.

Har var ej rådligt länge dröja,

Men som en blixt jag sväva om,

Och snart till nästa HÄRAD kom,

Där ingen själ mig tordes röja.

I huvudstan en man nu lopp,

På öppna platser hela dagen,

Att döma samvet efter lagen,

Och hänga folk för tankar opp.

Jag sprang av fruktan ut på porten,

Och hann om kvällen till en krog,

Som låg i MÅNENS största skog.

Hör fanns, på denna samlingsorten,

Småkungar i varenda vrå,

Som mellan pipor, krus och kannor,

Med grymma ord, och hot och bannor,

Tycks hela världen nederslå.

En BÅSMAN högsta ordet förde,

Han grep med handkraft i sin boll,

Och svor vid alla månens troll,

Att intet handeln mer förstörde,

Än det att ölet stegrats har.

Nu var en, sad' han, vill bli riker,

Och världen är sig mer ej liker,

Som den uti min barndom var.

Nu säljas tankar, liksom hudar,

Och hjärtan fångas just som fisk;

Man är ej mer med offer nisk:

Så många hus, så många gudar,

Som alla lika dyrkan få;

Papister finns i alla riken,

Som helgon uti Politiquen

Med vördnads nit tillhanda gå.

Ack hör, sad' folket, på den token,

Som pratar vad han ej förstår

När högmods dunst på hjärnan rår,

Behövs ej se i svartkonstboken.

Självklokhet finns till överflöd.

Då kan ej djupsta sanning fattas,

Då måste slughet allmänt skattas,

Att hjälpa landet ur sin nöd.

Men, innan vi det minsta märkte,

Vad utom huset företogs,

Två slaktardrängar stod och slogs,

Att det i ben och armar värkte:

De trätt om ett utländskt krig,

Vem största skäl haft på sin sida,

Och vem de helst skull hjälpa strida,

Om de till slaktning gåvo sig.

Då stiger fram en KOCK på fältet,

God Herrar, sad' han, gören frid;

Vi får väl tids nog kännas vid,

Var bästa klingan finns i bältet.

Jag ser förut, hur det vill gå,

Sen granne först en by intagit,

Och sig igenom floden slagit,

Lär han snart halva månen få.

Men det är visst, och det är felet,

Att han nog ej Raqueter har,

Och knappt en enda duglig kar,

Som rätt förstår att röra spelet,

Med trummor och trompeters ljud;

Se'n ha de ej galon i klädren,

Som likväl hos de gamla fädren,

var en förskräcklig kämpaskrud.

Nej, vor' jag med i denna flocken,

Och hade hövdingssysslan fått;

Allt skulle fly för mina skott.

Ack! tänkte jag, är det den KOCKEN

Som nyss så spak vid grytan stod:

Här tycks man lika hjältmod röna,

Att bryta nacken av en höna,

Och segra i sin fiends blod.

Jag skynda bort vid slikt tillfälle,

Som såg så grymt och mordiskt ut;

Men flykten fick ett hastigt slit.

Där stod en blek och mager selle,

Han sakta mig vid armen tog,

Och till sin egen krambod ledde,

Där han för mig i hast utbredde,

Båd mynt och skrifter artigt nog.

Här fann jag en bland många flera,

Vars lärord på guldvikt låg,

Där lika nit och drift man såg,

Att grubbla, handla, disputera.

Jag sad', mån kejsarn härav vet?

Kan slikt sig med ert ämbet para?

Med grundlig mine han genast svara:

Det är en LÄRDOMSHEMLIGHET.

Att i så mörka ting mig blanda,

Ej rådligt hölls: ty fråga jag,

Om hushållsgrepp, om skick och lag,

Till ordnings hävd för kropp och anda?

Hur rikets grundval vore ställd.

Ack! sad' han, var med mig måst klaga,

Att folket sig så lätt bedraga

Av fördom, tänksätt, agg och väld.

En utrik's vara får ej köpas,

Och hemgjord sällan duga plär:

Sen Stat och smak så upphöjd är:

Vår levnads art måst helt omstöpas.

Ty nya mode så ofta ges.

Man mot sin vinst och luft måst böjas,

Att blott med dagligt bröd förnöjas,

Och utan glants på fältet ses.

Här borde gammal vana städjas,

Att utan männskors satta lag,

Få leva efter fritt behag;

Från samvet skull till samvet vädjas,

Och folket mer på orden tros;

Då följdes dygd med större iver,

Och snart all världen ärlig bliver,

När tvång av lagar flytt sin kos.

Man satte då en märklig heder,

Att självmant visa ärans prov:

Välmening gjordes ej behov,

Stor sak hur' hjärtat tanken leder;

När ärbarhet i kroppen finns.

Sen tycks allt STRAFF onödigt vara,

En lastfull bär sin egen snara

När han sin blygd för världen minns.

Så höglärd stats-konst mig förvilla.

Jag lämna kryddbod och moral,

Och sprang förskräckt till nästa DAL,

Där fyra gummor leta illa

För SKATT och TULL som allmänt togs:

På hundra år de ej kund' minnas

Så stora summor nånsin vinnnas,

Som nu av folkets vällust drogs.

Ty runka fram en blind gran-mamma,

Hon sad', vid domen veta vi,

I sol och jord skall tecknen bli,

Som prästfars lära väl anamma.

Mån detta förbod glömmes vort?

Mån världen står en månad länger?

Nej men, till slut ehur det svänger,

Så ramlar månen innan kort.

Den stjärnan nyss en kväll vi sågo,

Så lång, så bred med eldröd svans,

vars like aldrig nånsin fanns

Sen sista manskap hos oss lågo,

Och brukte krigsgrepp i vårt hus:

Den lär väl än vårt straff bebåda,

Att innan kort vi se och skåda,

All månens prakt till stoft och grus.

Jag frågade, om hon kund' spinna,

Om någon vävstol henne bryr?

Nej, sad' hon, ullen är så dyr.

Här skall man knappt en hustru finna,

Som med så nedrigt mödar sig;

Men gå, och spå. och folket döma,

Och tyda ut i vad andra drömma,

Det anstår både dem och mig.

Ack! vor det nu som forna dagar,

När salig mormors mormor dog.

Då hade folket övernog;

Men nu varen sig ömt beklagar

Vid hushållshävd i smått och stort.

Nu måste man med armod sträva,

Och några få i vällust sväva,

Ja riktas av den flit vi gjort.

En förlagsman får alltihopa,

Som vet att nyttja greppen rätt;

Envar nu gör på samma sätt;

På landets väl de alla ropa.

Men usla vi som bördan dra,

Nog få vi vackert trötta springa,

Med maga tom och pengar inga,

När herrskap allt sitt nöje ha.

Ja men, jag vill ej säga mera,

Här står en ek som snart går ut,

Då lär vår välfärd se sitt slut,

Och mången, som fått förr regera,

Som dräng får bak om vagnen gå.

Sen jag drömt om stål i stenar:

Det blir väl PEST ell' krig, jag menar.

Det ser jag klart, det kan jag spå.

Det var ej skämt som gumman sade.

Knappt hon sitt ord ur munnen fått,

Förr'n bak om busken small ett skott,

Som femton sparvar nederlade.

Här är då drömmen strax igen,

Här är nu början visst till kriget,

Nu när fienden landstigit;

Krigs-salvor hörs i luften än.

Vad var vid sådant fall att göra?

Man sprang och mötte samma skytt.

Här landsman, har ni ej hört nytt

Om dem som vill oss krig påföra?

Signalen redan given är,

Man hörde tolv canoner smälla,

Och över tusen hundar skälla,

Av fruktan för dess starka här.

Ack! lappri, sad' han, ingen fara,

Det var ej mer än jag som sköt,

Och denna hund som litet tjöt.

Ni kunnen väl er skrämsel spara.

Än värre oss väl förestår,

Förbundet våra grannar bryta;

Och huru högt vi själva skryta,

Lär det dock gälla blod och sår.

Det sägs att en av våra slupar,

För när gått på deras hav,

Och stött på en sten, en brygga av,

Strax svärdet på varannans strupar;

Båd land och vatten fredlyst är,

Att ej en katt kan komma över,

Dock flottan vet jag väl behöver,

Ett tillstånd från dess krigsbesvär.

Det kan ju aldrig för dem lyckas,

Så länge där ej räfflar finns.

I sista kriget man väl minns,

Hur högt flygeln måste ryckas

Än hit, än dit, men tog ej lag,

Lobössor vad plä' de väl göra?

Nej fick jag Falconetten röra,

Det skulle kännas andra slag.

Där stå de usla rädda folken,

Och skjuta fel på femtio skrett,

Vem har väl maken skjutning sett?

Men fick jag råda den lärda tolken,

Som mönstrar lagar, fegd och allt,

Han skull på mina vägnar råda

En fiende först länge skåda,

Och skjuta sen med all gewalt.

Nu slöt vår jägare sin lära,

Vars kunskap mig i häpnad ställt,

Jag tråka sen till andra fält,

Och kom ett GÄSTBODSHUS så nära,

Att snart vart ord jag höra fick;

Men himmel, vad här visdom vanka!

Ett vinglas gav så mogen tanka,

Att allting tycks få bättre skick.

Knappt SNICKAR'N börjat skära steken,

För'n nya alliancer slöts,

Och sextio åra freder bröts.

Kom väds, sad' han, att denna leken,

Vår granne ej så rolig blir.

Jag svär vid gammal tro och ära,

Att generalen sent får lära

Vad redan jag för ögon sir.

Vill han dock mitt råd blott lyda,

Snart blev han mästar'uti sjön;

Ty därpå finns ju många rön.

Hur gick det prinsen av Romyda?

Han had' ej mer än sexton skepp,

Som bundna hop i havet gingo,

Och innan kort de loven fingo

För dem, som ej bruka lika grepp.

Tyst, håll med det, MURMÄSTAR'N ropa,

Däri konsten ej består.

En flotta aldrig säker går

Så länge träverk blott sätts hopa.

Nej tjocka murar byggas skull'.

Med starka bräder jämt inunder,

Då skulle varken kulors dunder

Ell' någon storm dem riva kull.

Så sutto manskap mera trygga,

Och segla inom fasta hus;

Men nu så mycket konst och krus,

Att några skepp av plankor bygga:

Som denna soppan vor' ett hav,

Där saffrans-klimpar skulle simma;

Hur kunde det sig nånsin rimma;

God' herrar, det går aldrig brav.

En corporal, som hela tiden

Men grymmer uppsyn lystrat på,

Hur talet skull' till ända gå,

Föll in med kraft i denna striden;

Boutelljen i dess ena hand,

Och själva gaffeln i den andra;

Han sade, sku vi makter klandra,

Så lät oss hellre gå i land.

Låt andra fritt om saker döma,

Som angår dem på intet sätt.

Om skeppet seglar tungt ell' lätt,

Om båtsmän vaka eller drömma:

Slikt blandar jag mig aldrig i.

Bäst när man blott sig eget sköter.

Till lands min tid jag mest förnöter

Och där skall ingen lura mig.

Jag vet att ställa rätt upp hären,

Men översten jag undrar på,

Han kan ju knappt chamaden slå,

Han tror att hela ministeren

består att skjuta flanquen av.

Nej men, de bli för tidigt stora:

De tro, ett folk är lätt förlora,

Blott de i spetsen ropa brav.

Had' han blott sist förstått att kapra;

Vid berget, där hans contrescharpe,

Med raveliner stod så skarp,

Visst hade jag med flera tappra

Gjort cavalcade med fullt gevär;

Men felet var som jag er säger:

Vi sablas ner i bästa läger,

Därav jag än mitt märke bär.

En HOV-laquai med fransar många

Och fisk i mun till överflöd,

Sitt hela sällskap tiga böd:

Begreppen, sad' han, tyckes trånga.

Vi skåda blott på Martis fält,

Men se ej landets inre fara;

Nog vet jag hur det skulle vara,

Om rikets verk skull' rätt bli ställt.

Vår penning-fond har inga grenar,

Som fylla kan den brist här är;

En lantman själv sitt gods förtär,

Han suger sina egna spenar.

Nej, låt dem bröd och vatten få;

Det andra skull' till cassan drivas,

Och hälften värde honom givas;

Då skulle Staten bättre må.

Nu äntlig blev i hela laget,

En sådan stark politisk strid,

Att bord och stollar ramla nid.

Mitt hjärta vart av skräck intaget.

Var ville högst i talet bli.

En tvist kom upp, som livet gällde,

Om skillnad mellan lagligt välde,

Och missbruk av allt fögderi.

Murmästarn, snickarn och laquajen,

Mot corporalen höllo hop:

Här hördes så förskräckligt rop,

Om kejsar, kung och doge och dejen.

Från ord till eder, hugg och slag,

Rundarom gick, så huset bäva,

Mitt klena mod i fruktan sväva;

OCH I DET SAMMA VAKNA JAG.

Men ack! hur vart jag hjärtligt glader,

Att sådant blott i månen skett.

Ty vem har slikt på jorden sett?

Man minnes ju de ord och rader,

Som en så viktig lärdom bär:

NÄR VAR OCH EN SIN SYSSLA SKÖTER,

SÅ GÅR JU VÄL EVAD OSS MÖTER

En dåre den som annat lär.