Slåttekarlarna på Ekolsund

Author: Selma Lagerlöf

Den store Polhem satt en vinter på Stjärnsund
och skapade med lust på under, vilkas make
ej setts i Sverige förr: den ena dan en stake,
som tände Ijuset själv, och åter nästa stund
ett lås, som icke blott var dyrkfritt som en mur,
men därtill av så slug och genomtänkt natur,
att det tog fast den tjuv, som till dess närhet smugit.

Ej var att undra på att mästarns rykte flugit
kring landet vitt och brett och att envar, som trycktes
av vånda och besvär, hän till hans verkstad drog
och bad om mången sak, som fast omöjlig tycktes:
än om en lustig börs, vars guld ej ända tog,
än om ett ur, vars gång först domedagen lycktes.

Så kör en vinterdag till trappan på Stjärnsund
en herre, ståtligt klädd i pälsverk och i siden:
förvaltarn, skall man tro, på själva Ekolsund,
en rik och mäktig man, av mången illa liden
som orättvis och hård. Vem vet med vilken grund?

Han frågar, får besked: "Nej, Polhem finns ej här,
men om ers höga nåd vill göra sig besvär...
Det syns en sotig vägg därborta mellan träden,
där plär han hållas jämt." Förvaltarn lämnar släden
och hittar smedjan snart. Den synes låg och liten,
dess dörr en lucka är, dess fönster blott en glugg.
Vid städet star en smed och filar av en plugg,
en förskinnsklädd figur, rätt sotig, gammal, sliten,
som inte ger sig tid att blicka opp en gång.

Förvaltarn är en man, som känner världens seder.
En Polhem, som är krönt med adelskapets heder,
kan ej vid städet stå i detta usla prång.
Han finns väl annorstäds. Den smeden, som han ser,
är blott en vanlig smed, ej mindre och ej mer.
Och strax på herrkarlsvis han ryter till och frågar
vi smeden ej står opp och spörjer, som sig bör,
varför han får besök och hur han bara vågar
att gnissla med sin fil, då storfolk honom hör.

Tvärt lägges filen ner. Med skymten av ett löje
en tafatt bugning görs. Och i en ödmjuk ton
urskuldar gamlingen sin lantliga fason
samt hoppas att få stå hans nåd till tjänst och nöje.
Nå, tjänsten, som begärs, är ingalunda stor:
blott att få veta var man finna kan hans herre.
"Kommerserådet, ack, har just gått bort dess värre,
och kommer först i kväll tillbaka, som man tror."
Men om det möjligen var fråga om beställning
av en och annan sak, så toge gubben mot.
Han är vid detta verk en ringa ledamot,
en bondsmed, blott betrodd med lödning och med vällning,
men Polhem sätter dock till honom mycken lit...
Det sista säges skyggt med dröjsmål mellan orden.
Kanske den stolte herrn förtörnas av hans nit...

Men denne är med ens liksom en annan vorden.
Han tänker vid sig själv: "I sanning, vilken tur!
Jag skall förbindligt le och nådigt samtal föra
och därvid lista ut av detta kreatur
om husbond hans är karl att såna konster göra,
som jag vill bedja om, och vad jag kan riskera
(den frågan är jämväl av intressant natur)
att nödgas punga ut for denna underkur."

Mot smedjeluckan stödd, han börjar resonera.
Ja, detta Ekolsund, som han sen många år
med ospard omsorg skött, gav ringa lön för mödan,
som ödslades därpå. Det skänkte knappast födan,
och endast fattigdom är vinsten det består.
Det är ej gårdens fel, ty den var fruktbar nog.
Nej, det berodde mest på denna skara drängar
och annat arbetsfolk, som all förtjänsten tog,
och rakt omöjligt var, med godsets många ängar
och vida åkerfält, att minska deras tropp.
På vintern ganska visst, men då den var förliden,
behövdes de igen och främst i skördetiden.
Men saken vore hjälpt... Han kommit hit i hopp
att mästarn, som var störst av mästare i världen,
sitt snille bruka vill till lindring av hans nöd
och skapa slåtterfolk, som mejade hans gärden,
men ej begärde lön och ej behövde bröd.

Nu är det svåra sagt! Och talarn håller stilla
och ser den gamle an. Månn han är fylld av skräck?
Månn nu i främlingen han endast ser en gäck,
som av ett gagnlöst hopp har låtit sig förvilla?
Men intet sådant märks. Den gamle endast nickar
bekräftande till allt. "Ja, saken tycks ej lätt,
men Polhem är nog den, som hittar på ett satt.
Var viss, att skördefolk i rättan tid han skickar!"
"Vad?" ropar gästen till. "Ni tror, att det kan gå?"
"En stackars klensmed ger sitt hedersord därpå."
"Och priset?" --- "Det bestäms, sen ni hans arbet prövat."
"Men fordras intet mer? Ej något slags kontrakt?"
Av ängslan har han knappt sin stämma i sin makt.

Han vet, att en och var, som slika konster övat
i forna dar, begärt att få en själ i pant.
"Nej, herre, intet krävs. Jo, ett dock, det är sant:
att saken också blir ert eget folk till nytta."
"Vad sägs? Mitt eget folk?" Han i sin glädje glömmer
försiktighetens bud, och vad hans hjärta gömmer
blir plötsligt uppenbart. "Jo, hälften skall få flytta,
och de, som tjäna kvar, få hälften mindre lön.
Men mästarn och dig själv jag icke skall förgäta
med min erkännsamhet, sen han har fyllt min bön
att drängar få av trä, som icke kunna äta."

Nu månader förgå, och himlens sötma droppar
som ljus och värme ner på vinterödslig jord.
Ur marken spirar grodd, på träden svälla knoppar,
och snart i sommarskrud stå länderna i nord.
Det stolta Ekolsund i ljuvlig Mälarängd
ser alla sina fält av väna växter täckas.
Först stå de gröna blott, så de av blommor fläckas,
så skjuter gräset opp, att nå en man i längd.
Nu väntar det med lust på glada skördedagar,
på brokigt slåtterfolk, på liars flinka gång,
på doft av slaget hö, på unga rösters sång,
på dans och glam och skämt i lunder och i hagar.

Men detta år hur lång tycks ej dess väntan bli!
Midsommar redan nåtts, rötmånan allt sig närmar,
dock ingen lie rörts. Allt folket sig beskärmar:
"Hur står med husbond till? Han, som de gångna åren
har haft så hjärtans brått att bärga in sitt hö,
han ser nu ej därtill, att gräset går i frö,
förlorar must och knappt blir dugligt ens åt fåren.
Var månn hans tanke dväljs? Han vankar av och an.
Mot vägen norr ifrån han sänder långa blickar.
Han talar för sig själv, är skygg som fredlös man,
och ej en enda dräng på åkern ut han skickar!"

Men se! Vad skymtar fram långt nere i allén
en tidig morgonstund? Man kan ej nog förskräckas.
En hel vidunderrad! Ja, tanken är blott en:
att domens dag är när. "Fort! Husbond måste väckas!"
En piga skyndar in och skriker högt, att jättar
med liar i sin hand till storms mot gården gå.
De ha försummat, de, att själva åkern slå,
och dylikt lockar fram all skogens troll och vättar.

Förvaltarn störtar opp. Månn detta kunde vara
den hjälp, som han beställt? Han raskt i klädren far.
Han öppnar förstudörrn, men åter till den drar,
förfärad även han för denna kämpaskara,
grovlemmad, himlahög, gravdyster, lieväpnad,
av inga kläder skyld, som drar mot slottet fram.
Är detta mänskors släkt? Bekämpande sin häpnad,
han åter tittar ut och ser då undersam,
att varje man är gjord av kärnfrisk furustam.
Han vill ej blicken tro. De gå, att marken skakar,
men vid vart steg man hör hur hårda träet knakar.
Förutan ögons hjälp de nå sin vandrings mål,
rätt grovt de yxats till med huvud, armar, bål,
ej minsta spår av konst, men kanske just därför
det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.

Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan,
är flydd till mörka loft, i källrar krupen neder.
Förvaltarn blott står kvar --- det erkänns till hans heder ---
och ser med dödens lugn den hemska troppen an.
Att den är Polhems verk, ej mer han tänka tör.
"Vem utav kvinna född," med ängslan han sig spör,
"kan vara mäktig nog att forma denna skara?
Nej, ett naturens verk den säkert måste vara."

Då varsnar han med ens en gubbe, svart och sliten,
som andfådd haltar fram i jätteradens slut.
Var såg han förr en gång den sotiga habiten?
"Jo, smeden på Stjärnsund!" han hastigt grubblar ut.
Den gamle träder fram. "Se här vad ni beställt:
ett skördefolk av trä att meja edra fält.
Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för fyra.
Men lägg på minnet nu hur ni skall skaran styra!
Den börjar meja snällt, så snart ni ropar slå!
och håller i med flit, till dess ni skriker stå!

Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra,
till närbelägen äng han hastigt troppen för,
och när uppå hans bud de långa liar svingas
och gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas,
han all sin värdighet med ens på porten kör
och vill en fattig smed i sina armar trycka.
Men denne viker bort. "Jag ber, jag ber, ers nåd,
ej lön, ej tack ännu! Ni minns de gamles råd:
först sedan sol gått ner, man prise dagens lycka.
Sköt nu ert skördefolk!" han säger och försvinner.
Förvaltarn på hans tal ej länge undra hinner.
Hans flinka skördemän ren nått till ängens gräns,
han måste skynda bort att troppen kommendera.

Det vet var åkerman hur det i hjärtat känns,
då folket villigt är att goda ting prestera.
Men vem har nånsin ägt en sådan skara drängar,
som ej blir trött, ej varm och ej till vila trår,
av ingenting förströs, men stora ting förmår
och mejar av en äng med några liesvängar?
Förvaltarn hela dan går som i paradis.
Han ej av hunger vet, han feber har av iver,
och ej den minsta stund han sig till vila giver,
Fält efter fält slås av. Går allt på detta vis,
skall slåttern vara gjord, förrn det till afton skymmer.
Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården spridas
becksvarta moln av sorg, av oro och bekymmer.
Av mången fattig mor i oro händren vridas.
"0, mina arma barn, här stunda dar av nöd!
Ej männer fordras mer att gårdens liar föra,
vidunder skapats ha, som deras arbet göra.
Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd.
Man skådar godsets folk på kullar och på stenar,
rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av frost och svält,
i dov förbittring stå och se den jakt, som skenar
lik hejdlös virvelstorm fram över äng och fält.
"Förvaltarn får det bra med dessa furuslavar.
Den hopen klagar ej på våld och tyranni.
Nu blir han våra barn och våra trasor fri,
men våra lieskaft förbytts till tiggarstavar."

Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka,
man gräset falla ser på sträcka efter sträcka.
Han når sin önskans mål och slår sin sista äng
just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng.
Det är en Mälarvret, och från en backes krön
går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjön.
Han själv går frammanför och långsamt undan viker,
mens han kommandoord till barska skaran skriker.

Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt mattas.
Allt ju fullkomligt är, men ända något fattas ---
vad, vet han knappast själv ---: ett rop, ett skämt, ett skratt,
en gammal skördesång, ett muntert litet spratt?
En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer,
men åkerhönan klyvs, som sina ungar döljer.
Det är en annan sak med människor ändå,
som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.

Snart annan ängslan föds. Han har ej sålt sin själ,
men månne det till sist är tjänligt för dess väl,
att samma enkla ord beständigt tungan nöta?
Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta?

Är det kanske därför, att solen världen lämnat?
Han känner sig med ens i onda makters våld.
Han ryser för den hop han tagit i sin sold
och törs ej hålla på så länge, som han ämnat.
Hu! Dessa män av trä fått liv i kvällens timma,
de grina såsom troll, och vreda ögon glimma
Nej, han må hemåt nu att nödig vila njuta!
Det fattas blott en teg. Den kan ju mejas sen.

Helt hastigt till sitt folk han ropar: "Sluta, sluta!"
Vad? Lydes ej hans bud? Ack, rösten var för klen!
"Nå, sluta, sluta opp!" han barskt mot skaran ryter.
Förgäves! Den går på. Hur hänger detta hop?
Den lydde ju förut vid minsta lilla rop;
nu som med ökad fart den fram mot honom bryter.
Ett ljus går plötsligt opp. Han brukat orätt ord.
"Håll in!" han säga bör. Nej, troppen är förgjord,
alltjämt den svänger på med sina snabba liar.
Men detta går ej an. Här tar ju ängen slut.
Nu finns ej mera land, han drivs i vattnet ut.
"Håll --- stanna --- halt --- var still!" han i sin ångest skriar.
Men skördefolket går med samma takt framåt.
I vatten som på land det sina vapen svingar,
allt längre ut i sjön det skonslöst honom tvingar.

Knappt kan han ropa mer för ängslan och för gråt.
Till skuldran vattnet når. Han tror sig se, att Döden,
den liemänners drott, inför hans öga står.
Då, just i sista stund, då, just i högsta nöden,
en stämma välbekant fram till hans ora når.
"Stå!" ropar den med makt. Strax alla liar vila,
och mellan dem han kan till trygga stranden ila.

Rätt våt och ond och skrämd han efter smeden tittar
att honom ge skrupens. Men denne ej han hittar,
ser blott en gammal man i värdig posityr.
Hans dräkt förnämlig är, hans ögon livligt spela.
Förvaltarn tveksam står. Men nej, han kan ej fela:
det är sin smed han ser i herremansparyr.
"Så är ni dock till sist..." Den gamle nickar stilla.
"Ja, herre, ni har rätt. Ni Polhem för er ser."
"Men varför detta spel?" --- "Ni skapat själv er villa.
Dock tänkom ej på mig! Men låt mig fråga er:
sen ni mitt slåtterfolk har hela dagen prövat,
vad säger ni därom?" Förvaltarn brusar opp:
"Att ni må dra till skogs med eder helvetstropp!
Med den ni livet självt mig nära nog berövat."

"Det var ett olycksfall. Slikt händer då och då,
ty drängar utav trä, som icke kunna äta,
ej heller hava makt att döma och förstå.
Det är en viktig sak, som ej ni bör förgäta."
"Men jag vill aldrig mer begagna mig därav.
Jag är en mänska själv, jag vill av mänskor tjänas.
Så länge av min Gud mig livets nåd förlänas,
min gård ej likna skall en tyst och iskall grav."

Den gamle suckar lätt. "Nu har ni läxan lärt,
såvitt den läras kan i dessa mörka tider.
Nu vet ni vad ett liv bland människor är värt.
Att folk folks glädje är, det fattar ni omsider,
och jag får vara nöjd, att detta mål jag når.
Nu kan ni hugga ved av mina slåtterkarlar.
Att dem hantera rätt ej någon än förstår,
och endast nöd och brist gå fram i deras spår.
Men jag kan säga er, att först det nådens år,
då ingen av dess tjänst en minskad lön befarar,
men ökat välstånd blott den minsta hydda får,
så duktigt skördefolk sig åter uppenbarar."